Stu Ungar

Casinoportalen har tittat närmare på en pokerspelare viss namn tyvärr har glömts bort. Detta kan kanske skyllas på att han dog för nästan tio år sedan. Här på Casinoportalen tycker vi ändå fortfarande att Stu Ungar är ett stort namn, och därmed värd en artikel – Ungar var faktiskt en historisk pokerspelare, som hade hela världen för sina fötter tills den dagen i november 1998…

En eftermiddag i november 1998 fann man Stu Ungar död på ett motell i den billiga delen av Las Vegas. En dålig film gick på tv och det var spyor på golvet. Ungar hade gått på tunga medel, och polisen fann det inte nödvändigt att ens undersöka om det var mord. Det fanns inga pengar varken i hotelrummet eller på Ungars bankkonto. Om han nu hade ett sådant, för hans liv var ruttet. Hans vänner samlade in pengar för att betala för en begravning.

Så slutade livet för världens bästa pokerspelare. Man räknar med, att han i sitt korta liv – han blev bara 38 år gammal – kom upp till att tjäna hela 700 miljoner kronor i prispremier. Han intelligenskvot blev uppmätt till rekordhöga 185, men Ungar använde all sin intelligens till poker och Gin Rommy. Han vann det icke officiella världsmästerskapet i poker tre gånger, hittills den enda som gjort det, och det var bara hans ensamma död på Oasis Motel i Las Vegas som hindrade honom från att göra det igen.

I maskopi med maffian

Ungar kunde med sin överlägsna intelligens ha valt vilken karriär som helst, men det blev kortspel som blev hans passion och levebröd. Miljön han levde i bjöd inte heller på framtida mer ärofyllda professioner.  Hans familj var ungerska judar som kom till USA på grund av Andra Världskriget. Han levde och andades i sin fars billiga värdshus i Lower East Side på Manhattan. Värdshuset var hemort för områdets italienska och judiska gangsters och småkriminella. Han var en tunn liten kille med ett hyperaktivt uppträdande, och han älskade att lyssna till de vuxna i värdshuset. Hans far hade vid sidan av värdshuset en intäktskälla som bokhållare och långivare, men då han inte läste så bra, blev det snabbt Stus uppgift att föra bokföringen, då han hade en anmärkningsvärd talang för räkenskaper.

Miljön var rutten. Ungar berättade själv, att när han skulle stå bar mitzvah, den judiska konfirmationen, var det så många misstänksamma typer på festen att polisen intresserade sig för gästlistan. Då hans far året efter dog i armarna på sin älskarinna, blev skurkarna Stus vänner.

På den tidpunkten hade Stu förvärvat sig ett rykte som en nummersmagiker, en som kunde något om kortspel. Han blev hastigt värvad som medlem i gangsterfamiljen Genovese. En tidigare straffad maffiamedlem vid namn Victor Roman skötte en rad illegala kortklubbar på Manhattan för maffian. Det var Romano som tillät Stu Ungar att spela professionellt, och gav honom samtidigt maffians beskyddelse. Stu Ungar sa själv om miljön:

»På den tiden, under 60-talet, var det mest italienare jag hängde samman med. Men jag mötte också irländarna, och låt mig säga dig, att de var de hårdaste, mest kallhjärtade, förbannade mördare, jag mött. Ondskefulla lymlar.  Jag var bara tonåring, men jag umgicks tillsammans med gangsters som de flesta människor inte vara i samma vardagsrum som som. Liksom i skolan, då jag var den minsta grabben i klassen, men jag hade de största, starkaste och hårdaste vänner«.

Han fick snabbt öknamnet som »the Kamikaze Kid«, för att han spelade utan fruktan, men han blev också kallad bara »The Kid«, just för att han var liten, tunn och liknade en ung pojke. Han vägde aldrig mer är 50 kg. Han småsprang mer än gick och han talade extremt fort i den klassiska Lower New Yorker-jargongen, som man måste till förbrytare i klassiska Stålmannen serier, tecknade serier av Will Eisner eller Philip Marlowes romaner för att möta.

Han började med Gin Rommy, men blev snabbt så fruktad som oövervinnelig, både på Manhattan och Östkusten, att han blev tvungen till att skifta till poker. Ingen ville spela med honom. Han använde sin överlägsna intelligens och sitt minne till att få en förbluffande förnimmelse av korten och motspelarnas mögligheter. Hans motståndare påstod att han hade ett sjätte sinne, men det var ihågkommelse och talang som gjorde honom nästan oövervinnelig.

Stu som människa

Hur var Stu Ungar som människa? Han visade stor generositet för andra och älskade sin fru. Men han var också beroende av både droger och spel. Han vann stora belopp i priser, men spelade upp dem snabbt igen på travbanan, där hans förbluffande förmåga till att läsa av motståndarna inte kunde användas på hästar. Lika generös och vänlig han var utanför pokerrummet, likaså benhård och obönhörlig var han vid spelbordet. Han gick målmedvetet in för att vinna potten och blottlägga de andra spelarna.

Stu Ungar har själv beskrivit till liv så här:

»De kallade mig ett monster. När jag var 15 massakrerade jag folk som hade spelat professionellt i 30 år. Jag gjorde dem till åtlöje. Ja, kanske var jag något slags monster«.

Stu Ungar spelade non stop dag och natt och hans dagar var helt ostrukturerade. Han grep tag om hästkapplöpning, för det gav honom en oförutsägbar spänning: »Jag behövde den konstanta utmaningen. Det är egentligen ingen utmaning att slå en samling förlorare i kort. Men ge mig ett hästkapplöpningslopp och låt mig gissa vinnaren, det fick mitt blod att pumpa.«

Stu tappade systematiskt sina premier på sina hästar.

Trots sin livsstil mötte han en tjej, Madeleine, som han förälskade sig i och fick en dotter med:

»Jag älskade verkligen Madeleine. Men hon lurade mig till att bli gift, och det förlåter jag henne aldrig för. Men ändå tackar jag min lyckliga stjärna för att hon gjorde det, för annars hade vi aldrig fått det barn vi fick«.

Likväl slutade förhållandet i skilsmässa och även ett förhållande till sin älskade dotter, som han kände, att han svek.

Världsmästerskapet

Då Stu Ungar dog 1998, hade pokerdillen inte riktigt satt igång än. Ändå var spelet populärt, och det fanns mycket pengar i det. Det icke officiella världsmästerskapet skedde i Las Vegas. Han vann världsmästerskapet 1980, men kunde inte ta hem prispotten på 300 000 dollar direkt hem för att han inte hade någon legitimation som kunde identifiera honom. Året efter vann han igen, men pengarna försvann snabbt på hästarna.

De nästföljande åren gick till spel och narkotika. Hans förbruk av narkotika var som att ta självmord. Han tog droger som han åt mat. Extremt snabbt och utan att blinka. Han berättar själv:

»Jag hade fest i ett hotellrum. Det kom in folk som jag inte ens kände. Tjejer, party-typer. De använde droger, som hyenor äter kadaver. Efter att det hände så beslutade jag mig för att inte ville köpa droger för 200 000 kronor och bara se det användas på det viset. Så jag började använda det privat, ensam.«

1997 dök han upp till överflöden i Las Vegas igen för att delta i världsmästerskapet. Han såg ut som, och luktade som, en vagabond, och han hade inte de 10 000 dollar, vilka var nödvändiga för att få tillåtelse till att spela. Han lånade summan och vann titeln. Som den för närvarande, enda som har gjort det tre gånger. Premien var på en miljon dollar, varav hälften gick till mannen som lånat honom de 10 000 dollarna. Resten försvann inom loppet av några få månader.

Sedan Ungars död har poker som väl känt blivit en folksport. Miljoner spelar poker på internet och ser poker program på TV, och hade Ungar inte förlorat sitt sista spel med döden på rummet i Las Vegas, hade han ganska givet idag varit miljardär.

Ungar gav inte sin sociala bakgrund eller sina maffiavänner skulden för sin olycka. Som han sa:

»Det finns ett gammalt ordspråk i poker som säger, att vid bordet är du din egen värsta fiende. Jag kan bara säga, att i mitt fall, finns inte sannare ord sagda. Gud gav mig en gåva ingen annan har. Jag använde den kanske inte gott nog. Jag är inte en stor människa, men det dåliga jag gjort, har jag huvudsakligen gjort emot mig själv. Men dock vet jag, att jag har skadat andra, speciellt dem som stod mig nära. «